Not another movie blog

Ibland ser eller hör man något som gör att man blir sugen på att se en viss film. Som en pavlovsk hund, om det nu är en giltig term? Ni förstår ju i alla fall vad jag menar.

Det som kanske känns mest fel är att jag vill se om Saló, eller Sodoms 120 dagar när jag äter eller ser någon äta chokladpudding.



Det var ett stående element på elevhemmet där jag bodde i ett år under min gymnasietid. Vi gick och hyrde Saló, rörde ihop en sats chokladpudding och sen satt vi i TV-rummet och började kolla. När circle of shit-delen började var det dags att käka chokladpudding. Jag vet inte vems briljanta idé det var (antagligen någon av dom som bodde en trappa upp och eldade rökelser hela dagarna) men det var alltid lika kul. Kanske inte låter speciellt roligt för en utomstående, men för mig vid 15 års ålder var höjden av genialitet att smeta chokladpudding runt munnen och knacka på den mest äckelmagade personens dörr efter att vi kollat klart. Det var alltid kul att se någon fajtas mot kräkreflexen.

Det är nog en av anledningarna till att jag inte blir äcklad så lätt. Nu är jag inte riktigt lika avtrubbad som jag var för några år sen, men jag är fortfarande ganska härdad från tonåren. Men så var det väl för många, att det blev något av en sport att se på film. Inte bara i syftet att klara av att se den äckligaste filmen utan det handlade även om att vara finkulturell. Jag var något av ett prakt-pretto när jag var yngre och hade en uuutsökt filmsmak. Allt som inte var indie, europeiskt eller svåråtkomligt tyckte jag var dåligt. Vilken tur att man växer upp och inser att smal film oftast inte betyder bra film. Det må vara hänt att de flesta stora produktioner inte alltid är väldigt intressanta, men det görs väldigt mycket skräpfilm inom indiegenren också.

Vart jag vill komma med det här? Ingenstans egentligen. Det är bara trevligt med en tillbakablick då och då. Det är ju trots allt filmer jag såg när jag var yngre som format mitt filmtittande idag.