Not another movie blog

Day of the dead - The beginning (aka Day of the dead 2: Contagium) blir kvällens underhållning. Fick låna den av min Heidi och hennes kille och det är tydligen, enligt Heidis utsago, en av de sämsta filmer någonsin. Vilket självklart gör mig sjukt sugen på att se den.

Kollade på Rob Zombies House of 1000 corpses för en vecka sen. Den började faktiskt väldigt bra, över förväntan till och med. Men sista halvtimmen satt jag och suckade och undrade varför dom fortsatte filma om storyn tog slut. Det var en halvtimme ingenting helt enkelt. Trist på en så bra start. Captain Spaulding var dock en av de skönaste karaktärer jag sett på länge och jag kommer nog se om den nån gång enbart för hans medverkan.


Sid Haig som Captain Spaulding

Även om House of 1000 corpses inte var nå vidare värst så kommer jag se uppföljaren nu i veckan om jag hinner, The Devil's rejects. Sid Haig är nämligen med i den också (nähä) och har en större roll. Ska bli kul att se, hört att den är bättre.

Nej. Nu är det väl dags att slå på filmen så man hinner se den innan det är dags att gå och lägga sig. Gudars vad jag gillar kassa zombierullar (och bra med för den delen, zombies is the shit)!


Big Daddy, zombie in command i sevärda Land of the dead.

Visst att TV-kanaler som köper in filmer vill få valuta för pengarna. Men någon måtta får det väl ändå vara. Ikväll var det tredje gången inom loppet av några månader som jag såg filmen Twins med Arnold och Danny DeVito.

Det finns några filmer som jag liksom bara måste se när de går på TV. Det handlar inte om kvalité, snygga skådisar eller något sånt utan... jag vet inte vad det beror på. Förutom ovanstående film så är även bottennappet Min stora kärlek. en sån film Varför? Jag har sett den säkert åtta gånger och den blir inte bättre. Men av någon outgrundlig anledning stannar jag alltid till om jag råkat zappa förbi dom och kollar klart.

Finns det något svar på frågan Varför?
Eller tycker jag att de här filmerna är bra på ett undermedvetet plan?

Jag kommer aldrig bli klok på det.

Nej, nu är det väl dags att knoppa in. Sätta på The SpongeBob Squarepants movie och somna efter första kvarten.


Visste ni förresten av det är Bill Fagerbakke som gör Patricks röst i Svampbob? För er som inte vet vem han är så är det på tiden att ni ser The stand (pestens tid). M-O-O-N, that spells moon!

Han spelar även nazi-vakt i TV-serien Oz, men det rimmar rätt illa med Patrick så det låtsas vi inte om...

Jag kan inte sova utan att det går en film i bakgrunden. Senaste månaderna har jag bytt mellan A nightmare on Elm Street, Slither, Ghostbusters I & II, Zoolander, Mallrats och Halloween. Lika bra att sätta på något man sett tillräckligt många gånger för att kunna koppla bort. Men att somna till film har även gjort odlat ett visst hat mot animerade menyer med hög musik. Jag vet inte hur många mornar jag vaknat och nynnat på låten "you're every woman in the world" tack vare menyn till Slither (som för övrigt är en väldigt underskattad film).


Nathan Fillion är toppen i Slither.

Switch to goofy goober-mode. Over and out.

Jag älskar att hata filmer. När man sitter och pratar med någon, kommer in på en film och upptäcker att någon hatar den lika mycket som en själv, det är bonding (alltså, att bonda, bånda, ni vet... jag kanske skulle göra en Mogi och starta en egen ordskola).

En av de mest tacksamma filmer att hata i grupp är den genomruttna filmen Blood trails. Det här är alltså filmens handling på det stora hela (tror utdraget kommer från baksidan på DVDn).

Anne och Michael har problem i sitt förhållande, och för att lösa dem, bestämmer de sig för åka på en cykelsemester i bergen. Vad Michael inte vet är att Anne nyligne varit otrogen med en kille som heter Chris. Vad Anne inte vet är att Chris är en sinnesjuk seriemördare som vill ha henne för sig själv. Cykelsemestern blir allat annat än avkopplande semester...

OBS!!! NU KOMMER DET SPOILERS!

Större delen av filmen är en katt-och-råtta lek i bergen. På cykel. PÅ CYKEL. Självklart har bruden en mobil med sig. Men eftersom hon befinner sig långt från civilisationen finns det ingen täckning. När hon till slut, högst upp på ett berg, får täckning på mobilen ringer hon 911. Hon står vid ett JÄTTESTORT kors som är byggt högst upp på berget. När hon pratar med larmcentralen och de frågar var hon befinner sig säger hon typ "någonstans i backalacka-bergen" och de säger att de ska skicka ut en patrull men att det kan bli svårt att hitta henne eftersom området är så stort.



VARFÖR SÄGER HON INTE BARA ATT HON STÅR VID ETT JÄTTESTORT KORS? Hur många såna kan det finnas där ute i buschen? GAAAAWD!  Sånt kan jag bli tokig på.

Det finns däremot en jätterolig scen i filmen där en snubbe blir halshuggen. Av en annan cyklist. På cykel alltså. Snubben som blir av med huvudet cyklar på en stig och helt plötsligt hoppar en snubbe ut ur skogen. På cykel. Mitt i hoppet vinklar skogscyklisten hjulet så att det hamnar på stigcyklistens strupe. Och så skär han av huvudet med däcket. Sen åker han in i skogen på andra sidan stigen och försvinner.

Det är förvånansvärt snyggt gjort, men det rättfärdigar inte att resten av filmen suger  valfri slags djurpung.

Blood trails tillhör utan tvekan en av de sämsta filmer jag någonsin sett.

Drygt 100 personer var inblandade i den 18 månader långa inspelningen – ingen fick betalt och alla tog med såväl egen lunch som rekvisita. Castingen gjordes via bekanta och Facebook.

– Jag kan fortfarande inte förklara hur det kunde fungera. Det var kompisars kompisars kompisar som alla ställde upp och sade ”spela zombie? Jättekul”, säger Price. 

Så det finns alltså hopp för min sambos filmplaner!

Om vi skulle råka ha en femhunka över.

Ibland ser eller hör man något som gör att man blir sugen på att se en viss film. Som en pavlovsk hund, om det nu är en giltig term? Ni förstår ju i alla fall vad jag menar.

Det som kanske känns mest fel är att jag vill se om Saló, eller Sodoms 120 dagar när jag äter eller ser någon äta chokladpudding.



Det var ett stående element på elevhemmet där jag bodde i ett år under min gymnasietid. Vi gick och hyrde Saló, rörde ihop en sats chokladpudding och sen satt vi i TV-rummet och började kolla. När circle of shit-delen började var det dags att käka chokladpudding. Jag vet inte vems briljanta idé det var (antagligen någon av dom som bodde en trappa upp och eldade rökelser hela dagarna) men det var alltid lika kul. Kanske inte låter speciellt roligt för en utomstående, men för mig vid 15 års ålder var höjden av genialitet att smeta chokladpudding runt munnen och knacka på den mest äckelmagade personens dörr efter att vi kollat klart. Det var alltid kul att se någon fajtas mot kräkreflexen.

Det är nog en av anledningarna till att jag inte blir äcklad så lätt. Nu är jag inte riktigt lika avtrubbad som jag var för några år sen, men jag är fortfarande ganska härdad från tonåren. Men så var det väl för många, att det blev något av en sport att se på film. Inte bara i syftet att klara av att se den äckligaste filmen utan det handlade även om att vara finkulturell. Jag var något av ett prakt-pretto när jag var yngre och hade en uuutsökt filmsmak. Allt som inte var indie, europeiskt eller svåråtkomligt tyckte jag var dåligt. Vilken tur att man växer upp och inser att smal film oftast inte betyder bra film. Det må vara hänt att de flesta stora produktioner inte alltid är väldigt intressanta, men det görs väldigt mycket skräpfilm inom indiegenren också.

Vart jag vill komma med det här? Ingenstans egentligen. Det är bara trevligt med en tillbakablick då och då. Det är ju trots allt filmer jag såg när jag var yngre som format mitt filmtittande idag.

Med rubriken menar jag på att det egentligen inte finns någon röd tråd i det här inlägget. Jag är mästare på att tappa tråden och bege mig ut på sidospår.

Idag är det dags för utomhusbio i Rålambshovsparken. Crouching tiger hidden dragon blir det dagen till ära. Det känns nästan lite skämmigt att jag inte sett den än så det är verkligen på tiden. Jag har däremot sett Hero och Flying daggers. Den förstnämnda vad en av de snyggaste filmer jag sett, men den var alldeles för seg för min smak. Flying daggers däremot tyckte jag var toppen från början till slut.


Hero. Snygg och tråkig. En kort recension som säger allt.

Igår betade jag av 5½ timme film. Först åkte jag till några vänner och såg The Departed. Jag såg den när den kom på bio så det var dags att se om den. Det jag tyckte var roligast var att se Jack Nicholson i högform. Han och Marky Mark är otroligt bra och gör en stor del av filmen. Som för övrigt är en remake på filmen Infernal affairs som jag har tänkt se i flera år men det har aldrig blivit av. Jag har hört att den slutar annorlunda än The Departed så det ska bli kul att se.

Ett pinsamt problem som uppstår ibland när jag ser asiatiska filmer är att jag inte alltid håller isär vem som är vem. "Är det där polisen, pappan eller en ny karaktär som introduceras?" är inte helt ovanligt att jag sitter och fnular på. Jag hoppas det inte kommer bli så när jag ser Infernal affairs. Det är snårigt nog som det är.


Phew, dom här killarna är ju inte jättelika i alla fall.

Jag såg även Langoljärerna igår. Den var väl exakt vad jag trodde att den skulle vara, men animationerna var faktiskt ännu sämre än jag trodde. Dessutom var lilltjejen som spelad Dinah en av de värsta barnskådespelarna någonsin. Inte för att skådespeleriet i övrigt var fantastiskt, men hon stod verkligen ut med sitt miserabelt kassa porträtt av den blinda tjejen. Novellen tycker jag kanske inte är en av de bättre King skrivit så det var ju inte bäddat för en Oscar-vinnare från början. Men, King-fan som jag är, kan jag inte låta bli att tycka om hans filmer ändå. Fast jag innerst inne VET att det är en dålig film så myser jag ändå lite när jag ser de flesta av hans filmer. Av alla filmer jag sett som han varit inblandad i (som författare, regissör etc) så är det nog bara Dreamcatcher som jag tyckte var totalt värdelös. Jag hatade boken och jag hatade filmen. 


Dreamcatcher. Barf.

Stephen Kings mastodontverk Dark Tower-serien kommer för övrigt att börja filmas 2011 om man får tro IMDB och wikipedia. Enligt ryktesvägen ska Christian Bale spela Roland. Något jag HOPPAS bara är ett rykte, har svårt att se honom lyckas med det. Även om han är lika träig och humorlös som Roland. Det ska bli spännande att se hur dålig den blir för min magkänsla säger att det är bäddat för en riktig kalkon.

Men det var å andra sidan vad alla sa om Sagan om ringen-böckerna också.

• During the filming of the Ludovico scene, star Malcolm McDowell scratched one of his corneas and was temporarily blinded. He suffered cracked ribs during filming of the humiliation stage show, and he also nearly drowned when his breathing apparatus failed while being held underwater in the trough scene.

• The snake, Basil, was introduced into the film by Stanley Kubrick when he found out Malcolm McDowell had a fear of reptiles.

Tack superduperfina Stockholm Filmfestival som anordnar utomhusbio för oss stockholmare! Det som är lite småtråkigt är att jag har sett tre av de fem filmer som visas i år, men jag ska pallra mig dit. Fredag och söndag är det som gäller för min del. Vill ni se vilka som är årets filmer är det bara att gå in på HÄR.

Stockholm kulturfestival har tyvärr också utomhusvisningar på kulturhuvudstadens tak. Jag säger inte tyvärr för att jag tycker det är trist, tvärtom. Men att lägga visningarna samma dagar och samma tider som det är sommarbio i Rålamdshovsparken tycker jag är synd. Vill ni kolla in programmet och se vilka filmer som visas kan ni klicka HÄR.

Det ska bli jättekul att se utomhusfilm, även om det bara är två eller tre jag faktiskt ska se. Men det ger ju verkligen mersmak till filmfestivalen. Förra årets höjdpunkter på filmfestivalen var dels The good the bad the weird och hela skräckfilmsnatten (tre skräckfilmer på raken). Speciellt Martyrs var en riktigt upplevelse att se på storbildsskärm. Att jag dessutom inte hade någon aning om vad den handlade om gjorde ju sitt. Jag kan ju tillägga att man måste vara ganska härdad för att orka se den. Personligen så var det den jobbigaste film jag någonsin sett. Jag satt och grät så snoret rann (fräscht va) och höll på att svimma när jag gick ut och tog luft mellan visningarna.

I övrigt kan jag säga att Vinyan var den sämsta film jag såg förra året, Baghead var charmigast och Written var största besvikelsen. Den lät så bra men var så seeeg. Tyvärr kunde jag inte hitta den på IMDB (wtf?) så jag har länkat till filmtipset. Baghead får man ta för vad den är. En riktig lågbudgetrulle om fyra personer som åker ut till en stuga i skogen och ska försöka skriva ett manus till en skräckfilm. Men väldigt sevärd om ni frågar mig.

Man kan ju inte INTE bli sugen när man ser den här bilden, eller hur? Klicka på bilden för att se den större.



Sitter och väntar på ett paket från webhallen som dröjer. Eftersom SF enligt egen utsago inte har några planer på att köpa visningsrätten för The good the bad the weird blir det till att köpa den på import-DVD. Hur i hela friden kan SF vara så taskiga att de inte ger svenska folket chansen att se en av de bästa filmer någonsin på bio? Antar att de tror att de inte kommer få igen pengarna, men jag tror faktiskt att den skulle gå riktigt bra. Det finns tillräckligt många som gillar asiatisk film i sverige för att göra det värt. Am I right or am i right? Ja, precis.



Ovan: Song Kang-ho aka The Weird. Jag ska ägna ett helt inlägg till denna fantastiska man vid ett senare tillfälle.

ÅH, jag vill att det ska vara november nu! Det svåraste blir att passa ihop filmfestivalens schema med mitt eget, men i år pluggar jag istället för att jobba heltid så förhoppningen är att jag kommer kunna kolla på bra mycket fler filmer än jag kunde förra året. Lite drygt 3 månader kvar bara. Pepp pepp!