Jag vill inte radera bloggen om lusten att skriva återkommer, men just nu känner jag inte för't.

Katie och Micah bor tillsammans i ett hus. Det har börjat låta läskigt vissa nätter och paret (mest Micah) bestämmer sig för att videofilma deras sovrum när de sover.

Det är vad som utgör stommen till filmen Paranormal activity.



Det är en bra uppbyggd lågbudgetskräckis. Nästan hela handlingen utspelas i huset och det är egentligen bara Katie och Micah som är med. Just lågbudget och handkamera fungerar självklart utmärkt inom genren. Självklart går tankarna till Blair Witch Project, både i utförande och i vissa delar av filmen. Men inte alls så mycket så "det stör" (om ni förstår vad jag menar).

På det stora hela är det en bra skräckrulle. Inte fantastisk på något sätt men man sitter som på nålar filmen igenom. En detalj tyckte jag var onödig och drog ner känslan lite, men jag vill inte avslöja för mycket så det får ni lista ut när ni sett den i stället.

Att den har kallats "den läskigaste filmen någonsin" är en liiiiiiiiten överdrift, men visst, den är hyfsat bra. Absolut sevärd. Och det är lite obehagligt att sova själv första nätterna efter att ha sett den.

BTW: Jag har bara sett versionen med originalslutet. Tydligen finns det ett "hollywood-slut" som visats på biograferna. Efter att ha läst om det är jag glad att jag inte såg det. Är ni nyfikna på hur filmen slutar (på två olika sätt) är det bara att klicka HÄR <-OBS spoilers.

Mexikansk "based on a true story"-film. Att den var just baserad på en verklig händelse var något jag inte visste innan filmen började. Jag är tveksam till om jag skulle gått och sett den i sådana fall. Anledningen är inte att jag tycker såna filmer är tråkiga men däremot blir de ju extra jobbiga att se eftersom man vet att det hänt på riktigt.

Daniel and Ana handlar i alla fall om ett syskonpar som blir kidnappade och blir tvingade till att ha sex framför en videokamera. Traumatiserande, minst sagt.

Samma sak här, jag vill inte avslöja handlingen för mycket men det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Även detta var en face2face-visning och regissören Michel Franco, snygga skådespelaren Dario (som spelar Daniel) och producenten var där. Tydligen är detta ett ganska vanligt fenomen, att folk kidnappas och tvingas till sex. Inte minst i Mexiko och Ryssland. Tydligen intervjuade Michel ett flertal psykologer om detta fenomen och han fick även tala med syskonparets riktiga psykolog. Alla vesäntliga händelser är sådant som faktiskt skedde. Vilket gör att det vänder sig i magen när man tänker på det.

För er som inte kommer se den men vill läsa lite extra har jag lagt en kort resumé i vit text under bilden. Bara att markera och läsa om ni känner för det. OBS för spoilers, men det kanske ni förstod själva.

Jag är hur som helst väldigt glad att jag såg filmen, den var riktigt riktigt bra.


Michel Franco (regissör) och Dario Yazbek Bernal (Daniel)

Ana ska gifta sig. Daniel har tjej. De kidnappas och får beskedet om att de antingen måste ha sex framför kameran eller bli våldtagna och mördade. Så de ligger med varandra. En väldigt VÄLDIGT obehaglig scen. Sen körs de till sin bil med ögonbindlar och får åka hem. Dom pratar inte om det med någon men mår (såklart) väldigt dåligt. Ana vill bryta sin förlovning, Daniel börjar skolka, föräldrarna blir oroliga och allt är skit. Ana börjar gå hos psykolog och vill ha dit Daniel. Han är där kort under ett möte men går ut igen eftersom det blir för jobbigt. När det verkar som att de äntligen ska börja kommunicera med varandra igen så går Daniel och våldtar Ana(!). Ytterligare en VÄLDIGT obehaglig scen. Sen gifter sig Ana med sin kille och flyttar till Spanien. Daniel funderar på att mörda hennes man men gör det inte. Varken Daniel eller Ana vet vad som hände med filmen de medverkade i men den antas ha sålts på underground-porrscenen där folk suktar efter att se syskon kn*lla. BLEH.

Som jag förstod är Mother eller Madeo en av mina nya favoritfilmer. Antagligen kommer den inte på bio här i sverige men får ni chans att se den på något annat sätt ska ni verkligen göra det. Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men som regissören Bong Joon-ho sa när han presenterade den, "it's a movie about crime, suspension and about the relationship between a mother and her son". Hennes 27-åriga förståndshandikappade son blir anklagad för mord och hon tar det på sitt ansvar att finna den egentliga mördaren. Det är premissen.


Mother


Den förståndshandikappade sonen var brutalt tjusig (näst längst till vänster).
Bong Joon-ho till höger.

Efter filmen var det face2face med den smått geniale regissören. Här måste jag säga att Stockholm Filmfestival klantade till det. Intervjun skulle hållas på svenska och sydkoreanska, men det visade sig att en i publiken bara pratade engelska. Då fick den stackars tolken det till uppgift att översätta direkt till engelska. Vilket verkligen inte var hennes grej. Bong Joon-ho räddade upp situationen genom att själv svara tjejen som intervjuade på engelska när han upptäckte att tolken översatte fel och stakade sig hela tiden. Men precis när han kommit igång blev de tvugna att avbryta eftersom nästa film skulle visas. Okej? Hur hade dom tänkt här då??? Publiken fick inte ställa frågor, regissören hann nästan inte säga någonting och allt var verkligen taffligt planerat.

Hur kan man tro att man ska genomföra ett face2face på fem minuter? Filmen startade i tid och det var inga förseningar med annat och ändå hade dom planerat fem minuter? Jag blev en smula besviken. Antagligen enda gången som jag kommer få se den här karln och höra honom prata och så får han fem minuter. Hoppas för hans skull att han har andra åtaganden i Sverige. Att komma från Sydkorea för det här lilla kan ju inte vara så kul. Dessutom skar det lite i hjärtat när jag såg att halva salongen var tom när filmen började. Seriöst, förstår folk inte hur bra han är?

Ja ja. SE FILMEN I ALLA FALL. När den kommer på DVD ska jag definitivt köpa den. <3 Sydkoreansk film.

...har bloggen varit vilande några veckor. Nu är det dock slut med det i och med att stockholm filmfestival drar igång!

Nu ska jag iväg på en face2face-visning av en av mina kommande favoritfilmer Mother (höga förväntningar? Skulle jag?). Återkommer om några timmar.

Det blir imorgon som jag åker och köper mina biljetter till filmfestivalen. Håhåå vad kul det ska bli!

Läste om Thirst (som jag skrev om igår) i Empire idag och den verkar vara lika bra som jag hoppas på. En annan film som jag ska se som jag skrev väldigt kort om igår är The human centipede. Och det är precis som det låter.

En galen forskare vill skapa en mänsklig tusenfoting. Hur han gör det? JO: han syr ihop tre turister, mun till anus. Ett mänskligt tåg med andra ord. Han vill få dem att få en gemensam matsmältning and so on. Hahaha!

Nu kanske några tycker att det låter som en vidrig film. Och det är det säkert. Men jag ser fram emot den här väääldigt mycket. Jag älskar ju vidriga filmer (ta Martyrs som exempel) så det kommer nog bli en riktig höjdare.


The human centipede, det ser ni ju själv.

How I love thee!

Song Kang-ho (my future husband om sambon tillåter det) är min absoluta favoritskådis. Jag har bara sett fem av hans filmer än så länge, men han har gjort några av de starkaste rollprestationerna evah! (ja, jag blir lite fjortisghetto när jag blir exalterad). Idag släppte Stockholms Filmfestival sitt program för 2009.

THIRST som jag velat se i ett halvår kommer visas (med Song i huvudrollen)!



Nu spelar det ingen roll om alla andra filmer är skit. Jag kommer vara nöjd i alla fall.

Apropå Song så ska jag även se Mother. Regissören och författaren till Mother är ingen mindre än Bong Joon-ho, som skrivit och regisserat den underbara The Host (där ju Song spelar huvudrollen).

Ska även se en film om en uppblåsbar Barbara som får en själ och börjar leva, ett syskonpar som kidnappas och tvingas ligga med varandra, en snubbe som kommer hem från kriget i irak som zombie, en man som vill skapa en jättelik mänsklig tusenfoting och lite annat.

Jag vill att det ska vara slutet av november NU. Ska köpa biljetterna på fredag. De släpps redan imorgon, men vem har stålars dagen innan CSN (inte jag).

Nej, det är inte en ny zombie-rulle, det är så många dagar sen jag skrev något i bloggen senast.

Jag har hunnit se en hel drös med filmer under tiden. Både bra och dåliga.
För att börja med de bra så kan jag ju säga att jag blev alldeles varm och lycklig av filmen Son of Rambow. Kollade på den hemma hos vänner utan att ha någon aning om vad det var för film över huvud taget. I korta drag handlar det om vänskap mellan barn. Eller vänskap i största allmänhet kanske. Väldigt lågmäld och fin film, den rekommenderar jag verkligen.


Son of Rambow

En film som hamnar i mitten av skalan bra-dålig (hamnar väl på 'okej') är Porco Rosso. Det har haglat höga betyg över den från höger och vänster och det kan jag inte riktigt förstå. Bara för att det är en Ghibli-film behöver det inte vara jättebra. Dock tycker jag de håller en ganska hög standars ändå (det lilla jag sett). Dels tyckte jag att filmen var alldeles för långsam. Där andra Ghibli-filmer börjat segt men tagit ordentlig fart efter en halvtimme puttrade den här bara på i maklig takt. Att man inte heller fick reda på riktigt varför han blev förvandlad till gris blev jag lite sur över. Eller fick man reda på det, missuppfattade jag "himla-scenen"? Ja ja. Helt okej var den, men inte så mycket mer.


Porco Rosso

Sen kommer vi till de mindre lyckade rullarna.
Kan ju börja med Män som hatar kvinnor. Noomi Rapace var toppen som Lisbeth Salander. Men skulle jag ha tyckt det om jag inte läst böckerna innan? Nej, jag tror inte det. Bara där tappar ju filmen oerhört. Man ska inte behöva ha läst boken för att få någon slags pejl på Lisbeth. De skulle kunna ha byggt upp henne som karaktär bra mycket bättre. Anywho. Resten av filmen var inte bra alls faktiskt. Den var snyggt filmad, men det var väl allt. Hela historien hastades igenom i sån fart. Visserligen ska man absolut inte jämföra bok-till-film-filmer med böckerna de baseras på, det har jag klargjort tidigare. Men de förenklar skeenden och tar bort så stora bitar av storyn så jag tycker det nästan blir ogripbart. Jag förväntade mig inte jättemycket av Män som hatar kvinnor eftersom jag har väldigt svårt för svensk film överlag (stolpiga dramatenskådisar etc) men jag blev ändå besviken. Jag tror inte jag kommer se Flickan som lekte med elden eftersom jag hört att den är mycket sämre än sin föregångare, vilket med andra ord bäddar för en katastrofkalkon av stora mått.


En gubbsjuk Michael Nykvist och en hård brutta.

En film som jag inte blev klok på när jag såg den var Boy A. Den handlar om en kille på 23 som varit bakom lås och bom i 13 år pga en sak som skedde när han var 10. Filmen handlar om hur han ska återanpassas till samhället. Han får en ny identitet, ett jobb och någonstans att bo. Skådespelarna är bra. Storyn byggs upp snyggt. Allt är liksom bra. Handlingen tilltalar mig eftersom jag älskar hemska livsöden och blir nyfiken på hur barn kan vara kapabla till vidriga handlingar. Men någonstans tappade filmen allt. Eller var det jag som var på fel humör? Fann mig själv sucka djupt, titta på klockan och undra hur länge det var kvar och till slut zona ut och tänka på annat än att kolla på filmen. Det är synd att jag missade Boy A när den gick på filmfestivalen förra året. Varför då? Jo, då hade jag inga som helst förväntningar och i en biosalong är man tvungen att fokusera på berättelsen på skärmen och dras in i historian känslomässigt. Hemma i TV-soffan är det alldeles för lätt att stänga av. Vilket i alla fall leder till att jag inte skulle rekommendera filmen för någon och det känns lite trist. Den förtjänar bättre, men det får den inte av mig.


Boy A. Bilden förmedlar stämningen från filmen.

I helgen ska jag gå och se Zombieland som jag skrev om HÄR. Det ska bli sjukt kul. Who doesn't love zombies, right?

Jag gjorde en blunder för tre-fyra år sen. Jag köpte en film i vår lokala videobutik på rea i tron om att det var filmen Attack of the killer tomatoes. Det var det alltså inte utan det var Return of the killer tomatoes.

Som ni kanske förstår är detta alltså uppföljaren. Vilket gjort att den fått stå i vår filmhylla och samla damm i några år. Men senaste veckan har jag kollat på samma rulle om och om igen när jag ska sova och så ville jag byta. Just somna-in-filmer är lite svåra att välja. Helst ska det vara någon film man redan sett så man kan somna ifrån den med gott samvete. Eller så ska man i förväg misstänka att den är så rutten så det är okej att somna ifrån den. Alltså valde jag med omsorg och då blev det Return of the killer tomatoes.

Underligt nog är den inte på långa vägar så kass som jag trodde den skulle vara. Har någon av er sett den? Det är en av George Clooneys första rullar. Och det bakas pizzor med jordnötssmör, anjovis och kokos eftersom tomater är förbjudna efter det stora tomatkriget.

Den snygga bruden som alla är kära i är också en tomat(!?). Men seriöst, den är faktiskt rätt bra på riktigt! Är faktiskt sugen på att se första filmen, den lär man kunna hitta billigt överallt.



Apropå bra filmer så köpte jag fem Studio Ghibli-filmer härom dagen. Kollat på första halvtimmen av Legender från Övärlden och kan redan konstatera att det inte är någon ny favorit. Ska se klart den någon gång i veckan hade jag tänkt. Ska även se Porco Rosso när jag får tid. Kommer inte ha jättemycket att göra kommander månaderna i och för sig, men jag har precis halkat in i Persona 4 träsket och kommer nog sitta fast där ett tag är jag rädd.

VISST JA, jag har ju faktiskt lyssnat klart på Män som hatar kvinnor (på ljudbok) och den var ju faktiskt rätt bra. Så nu ska jag ladda ner hyra filmen och se hur den blev. Är av naturen skeptisk mot svenska filmer, men ibland blir det ju bra (Låt den rätte komma in och Fyra nyanser av brunt till exempel, say no more).

Det är något med Miyazakis sätt att porträttera barn som gör att det är helt omöjligt att inte älska karaktärerna. När Mei gick bort sig i Totoro trodde jag att mitt hjärta skulle brista och det var lite samma känsla jag fick av att se hans nya film Ponyo.



Ibland blir man så lycklig så man bara vill gråta. Jag säger inte att Ponyo är den bästa filmen som kommit från Studio Ghibli för det är den inte. Men det är något med att se barnfilmer på bio som INTE är animerad skit.. Eller... skit och skit. Jag gillar ju animerad skit också. Men att faktiskt se en tecknad film, det känns lite som en present.

Jag tänker inte berätta något om vad Ponyo handlar om alls. Men det är hans första rulle gjort i akvarellteknik. Bara därför är det värt att ta sig iväg, den var himla fin! Vill ni se den, ta er till Rigoletto på kungsgatan för där visas den med japanskt tal. Vill dock varna för att det verkligen är en barnfilm. Ingen anime för vuxna utan verkligen för barn. Med det sagt vill jag också påpeka att det var kanske 80 pers i biosalongen och två av dem var barn.

Visste ni förresten att Disney ska återgå till tecknade filmer och överlåta datoranimationen till Pixar? Ser ut att kunna bli bra det här. Kommande Disney-rullen The princess and the frog ser ut såhär.



Länge sen jag såg fram emot en Disney-film faktiskt.

Jag var och såg min första 3D-film igår. Final destination 4. Det finns väl inte jättemycket att säga om filmen egentligen, den var precis det man förväntade sig. Ingen story över huvud taget utan bara en väntan på att se vem som skulle dö härnäst och hur.


OMG, car wash from hell!

Jag och min sambo var i alla fall rörande överens om att det ballaste med 3D-visningen just den kvällen inte alls var filmen i sig utan istället trailern för A christmas carol som kommer till jul. Jag tycker visserligen inte riktigt om hur animationen ser ut men å andra sidan är ju rullen gjord för 3D. Men det är klart. Eftersom 3D bygger på skärpedjup så kan man ju styra den på ett helt annat sätt när man själv har kontroll över animationen.


Här gjorde sig 3D tusen gånger bättre.

Just i Final destination 4 tyckte jag att tekniken gjorde varken från eller till. Jag fick lite ont bakom ögonen men that's it. Trist. Jag förväntade mig kanske inte att allt skulle poppa ut ur duken, men jag trodde i alla fall att det skulle bli lite mer av en wow-upplevelse.

Det är inte ofta jag ställer alarmet på mobilen för att inte glömma ett TV-program, men Skräckministeriet är för bra för att missa. Jag vet inte vari tjusningen ligger. Är det ett jättespännande program på riktigt eller är det så bra för att det känns otippat?

Hur som helst är dagens tips således en tv-serie, inte en film. Har ni missat det kan ni kolla in svt play.

(klicka inte på bilden om ni är äckelmagade, men det kanske ni förstod ändå)



Dagens avsnitt handlar i alla fall om (paste:at från tv.nu)

Japansk skräck. "Skräckministeriet" åker till Japan i sökandet efter flickspöken med långt svart hår och träffar författaren bakom succén "The Ring", Koji Suzuki. Vi får träffa ultravåldsregissören Hideshi Hino vars vidriga splatterfilmer är förbjudna i Japan och går en match med Japans mest kända monster, Godzilla. Och så testas det nya Wii-spelet "Ju-On: The grudge" - är det så läbbigt som det sägs?

Jag har väl aldrig sprungit och köpt serietidningen men det är klart att jag läst serien. Tycker att den är jäkligt rolig. Lånade hem filmen Rocky med 13 animerade kortfilmer á 2 minuter. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.



Å ena sidan håller kortfilmerna ungefär samma ton som serien. Om än ÄNNU bittrare och mer cyniskt. Men det var nåt som inte riktigt klaffade. Jag vet inte om det var animationen jag störde mig mest på eller om det var att poängerna inte var lika på pricken som i serien.

Den var absolut sevärd (hallå, 26 minuter av ditt liv liksom) och likaså bakom-materialet. En 30 minuter lång bakom-film som både jag och min sambo skrattade åt en del. Man skulle kunna sammanfatta Martin Kellerman (Rockys skapare) och hans polare med ett enda ord: Slöhögar.

Sen nämndes det ett långfilmsprojekt också men det tror jag är slopat. Yeahwell, känns inte som någon jätteförlust.

I övermorgon smäller det btw. FINAL DESTINATION 4 premiären. 3D! Jag är fetpepp!

Nu menar jag ju inte på riktigt (gudbevars). Jag refererar självklart till filmen jag skrev om i det här inlägget.

Så, vad tyckte jag om den? Ja... filmen är ju egentligen sevärd enbart pga att den har gjorts. Det är himla konstigt. Att någon tyckta att det var en bra idé att göra den här filmen och att någon annan sedan hostar upp pengarna att göra den. It's amazing.

Hur som haver: Den var självklart kass. Men första tjugo minutrarna garvade jag i alla fall och var positivt överraskad. Men sen barkade det utför. När rullen tog en vändning och försökte sig på att vara seriös, då tappade jag helt intresset. En så uppenbar B-film kan inte ta sig själv på för stort allvar, då tappar man hela poängen. Tycker jag.

Men det fanns några minnesvärda scener. Som den här till exempel, där en snubbe håller på att bli strypt av Ron Jeremys penis.



Undrar ni vad Ron Jeremy varit inblandad i mer (förutom vuxenfilmer då) kan jag tipsa er om att söka på "freak of the week" på youtube. Där glimtar Corey Feldman förbi också. Som en liten bonus.

Jag ville läsa böckerna. Jag ville vara sugen på att se filmerna. Men så fort den första bilden på Lisbeth Salander läckte ut försvann peppen och kom aldrig mer tillbaka.

Trots detta ska jag försöka ge mig på både att läsa böckerna och se filmerna eftersom jag hört att de är bra. Men vilken kvinna i hennes ålder...? Bah. Det är precis som den där förvuxna fjortisen i NCIS.