Not another movie blog

Det är något med Miyazakis sätt att porträttera barn som gör att det är helt omöjligt att inte älska karaktärerna. När Mei gick bort sig i Totoro trodde jag att mitt hjärta skulle brista och det var lite samma känsla jag fick av att se hans nya film Ponyo.



Ibland blir man så lycklig så man bara vill gråta. Jag säger inte att Ponyo är den bästa filmen som kommit från Studio Ghibli för det är den inte. Men det är något med att se barnfilmer på bio som INTE är animerad skit.. Eller... skit och skit. Jag gillar ju animerad skit också. Men att faktiskt se en tecknad film, det känns lite som en present.

Jag tänker inte berätta något om vad Ponyo handlar om alls. Men det är hans första rulle gjort i akvarellteknik. Bara därför är det värt att ta sig iväg, den var himla fin! Vill ni se den, ta er till Rigoletto på kungsgatan för där visas den med japanskt tal. Vill dock varna för att det verkligen är en barnfilm. Ingen anime för vuxna utan verkligen för barn. Med det sagt vill jag också påpeka att det var kanske 80 pers i biosalongen och två av dem var barn.

Visste ni förresten att Disney ska återgå till tecknade filmer och överlåta datoranimationen till Pixar? Ser ut att kunna bli bra det här. Kommande Disney-rullen The princess and the frog ser ut såhär.



Länge sen jag såg fram emot en Disney-film faktiskt.